Kryp din jävel, försök fly, Jag ska sparka sönder skallen på dig, pissa på dig, spotta dig i ansiktet.

Hur länge gör det ont egentligen? Jag vill inte mer! Kan man inte bara stänga av ångesten för en liten liten stund?

Ångesten river som rakblad i bröstet.

Det är tungt att andas, jag är rädd.

Rädd att jag inte klarar det.

Rädd att stå själv. 

Tanken på att inte ha någon att dela mitt liv med gör att det kryper i hela kroppen, jag får kväljningar och gråter. Jag tror att jag är rädd för ensamheten i sig. Och vad jag är kapabel till. Jag vet mina "möjligheter" även om jag inte vill ta till dom. Men det är klart att begäret finns där. Skrattandes och hånandes.

Jag kommer nog aldrig bli frisk och glad känns det som. Jag saknar något jag aldrig haft. En stabil vardag. En trygg miljö. Någon som älskar mig för den jag är.

Men är allt endast ett stort hyckleri, eller finns det på riktigt? Går det verkligen att vara lycklig, eller får man aldrig nog? Girigheten.

Alla människor är giriga, djuriska och gapar efter mer. Oavsett om det gäller pengar, uppmärksamhet, beröm.. Ja allt i stort sett. Man får aldrig nog.

Och som en heroinist söker sprutan söker jag bekräftelsen på att jag duger, utan den ligger jag där, skakar och gråter som ett hjälplöst barn.

Fast som jag sagt innan, fasaden finns där. Den har jag hållit hårt på i många år. Jag försöker verkligen bygga upp den mer. Men den har börjat rasa. Det fastspikade leendet är lite snett. Ena spiken är lös.. Och vad händer om den andra också lossnar, bryter allt ut då?

Kommer jag ge utlopp för min ångest och oro?

Jag vill inte ha tillbaka honom. Verkligen inte. Men jag blir så ledsen när jag hör att han går vidare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir att känna mig så äckligt oattraktiv.
Jag var en idiot som ens skaffade barn med honom. Jag vet ju hur han är! Och ändå gjorde jag det. Idiotiska dumma Clara.
Nu tänker jag dock inte ta tillbaka honom. Jag är så ledsen för älskade lilla Novas skull som kommer få växa upp utan sin far.

Ibland känns det som att jag inte kan andas, allt blir så tungt. Ångesten är så stark att jag nästan vill skada mig själv igen. Det tänker jag inte göra. Men hatar att ha den känslan.

Vad ska jag göra med mitt liv? Jag har ingen utbildning ingen erfarenhet av arbete. Jag är lost. Jag har ingen plan. Jag står vilsen, känner mig som en lamt barn i rullstol, jag kommer ingenstans. Har så mycket drömmar. Men varken ork eller intresse nog att genomföra dom. Jag står på ruta ett igen känns det som.

Ett nervöst skal som ler, med en insida som skakar och kvävs av ångesten. Men måste hålla huvudet högt för Nova. Måste orka detta. Dock är tvekan stor på om jag klarar det eller ej.

Att vara stark när det enda man får höra är "ja det där har vi hört förr och du har alltid tagit tillbaka honom, vad är skillnaden?" är rätt svårt.
Skillnaden är att jag har ett barn att tänka på. Jag vill inte att hon ska tro att man får behandla kvinnor hur som helst. Vilket hon skulle göra med den fadern, vill inte att hon ska få hans extremt rasistiska åsikter. Vill att hon ska vara bekväm med sig själv oavsett vad hon gillar för musik eller kläder eller kön.
Det är HON som får MIG att orka stå emot.
Och förhoppningsvis är det hon som får mig att orka leva vidare.

jag vill inte mer.

Redan vecka 30.. Helt sjukt. Det känns lite som att det var igår jag fick reda på att vi ska ha barn. Men det är länge sen, över fem månader sen. Tänk om jag blir en dålig mamma? Usch.

Börjar bli lite tjock, denna bild är en och en halv vecka gammal.. :O Från vecka 27.. Går in i vecka 29 i morgon. Längtar tills jag får hålla den lilla i famnen <3

Gråter och gråter och gråter. Vet inte varför. Allt känns så tungt just nu bara. Mycket tankar på barnet, och på allt annat också. Känner mig utstött av min familj. Det känns som att dom skäms över mig eller nåt. Vet inte vad jag ska göra..

Idag är det rättegången mot min mor. Känns ganska jobbigt, har ju väntat på denna dag länge, men nu önskar jag att den inte skulle komma. Jag vet inte om jag orkar det.
Är så rädd, varför är jag en sån besvikelse?

Jag vet att jag har varit dålig på att skriva, men har ju inte haft internet.

Jag är lite tom på skrivlust nu också. Men förhoppningsvis kommer den snart tillbaka. För det är mycket som händer just nu, och många jobbiga tankar. Vet inte riktigt var jag ska göra av dom.

Imorn är det rättegång. Är nervös. Vill inte riktigt. Orkar inte. Är inte stark nog.

Varför tar folk avstånd när dom får höra att man ska ha barn? Dom flesta killkompisarna har slutat höra av sig och såna saker. Är inte det jävligt barnsligt? Ursäkta för att man fortsätter med livet..

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är väl som det är. Ibland orkar man inte. Det rasar, och man kan inte göra något åt det. Tyvärr.

Jag är hungrig... Det är något man oftast hör mig säga nu. För det är något jag oftast är.. Hungrig alltså. Jag förstår verkligen inte hur man kan bli så jävla hungrig när man är gravid. Helt sjukt.. Men det funkar.

Jag har börjat gå till skolan igen, det är faktiskt ganska skönt. Man har liksom något att sysselsätta sig med på dagarna..

Det går allt för långsamt, men ändå känns det som att det gått fort när jag tittar tillbaka. Tänk att jag ska bli mamma! Var på UL för att kolla att allt stod rätt till förra veckan eftersom jag haft väldigt ont i magen, att se sitt barn är något helt magiskt. Visserligen var det bara ett litet litet knytt, men ändå. H*n var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. Magen börjar redan synas, haha. Men det är sånt man får ta. Är rädd att jag kommer bli flodhäst-stor. Men det kanske jämnar ut sig längre fram. Jag har mått illa och är väldigt trött av mig, så än så länge har jag inte njutit alls av min graviditet. Men jag hoppas att jag kommer att få göra det så snart som möjligt. Det är en viktig grej för mig ju.
Hade någon berättat för mig exakt hur det kändes att vara gravid hade jag nog skrikit högt och börjat med piller. För fan va jobbigt det är. Jag trodde det skulle vara lugnt i början men det var det ju inte. Första veckorna hade jag en smärta väldigt lik mensvärk. Sen kom tröttheten, illamåendet och kräkandets. För att inte tala om brösten. Jävlar! Dom ser bara sjuka ut. Ont hade jag också förut, men det har släppt nu.

Jag önskar jag kunde skriva varje dag, men det kan jag ju tyvärr inte. Så får räcka med lite då och då. :)
Nu ska jag snart äta lite mat. Är vrålhungrig! Det är något jag är större delen av min vakna tid nu också. Går en timme sen är jag hungrig igen! Men men. Så kan det vara. :) Har fått höra att det brukar lätta av efter tiden det med.

Nej, jag dog faktiskt inte. Har bara inte haft tid/lust att blogga. Det var inte slut på riktigt mellan mig och Niclas än. Kom något litet ivägen. :) Tack och lov. :) Det bara bubblar i mig av lycka!

Nu är det fredag igen. Känns som allt gått så fort. Nu har Niclas och jag gjort slut på riktigt, det var jag som gjorde slut. Har hämtat alla mina saker, bytit tillbaka nycklar, och fått det avslutat, vi är fortfarande vänner då men mer än så är det inte. Det känns skönt att vi kunde bryta som vänner och inte är osams. Hur denna dag ser ut vet jag inte än. Är lite låg idag om jag ska vara ärlig. Men sånt är livet.

Va fin du är! Du ser ut att må så bra. Va kul! Skönt att det är bättre. Ja, det är skönt. Jag ler, jag skrattar, jag går upp på morgonen, jag fortsätter le hela långa dagen, jag skrattar och har roligt. Men sen kommer ensamma stunderna, då ingen ser eller hör. Då brister det. Då gråter jag massor. Jag vet inte ens varför. Jag vill verkligen må sådär bra som folk säger att det ser ut som jag gör. Jag kanske bara inbillar mig att jag mår dåligt. Fast jag tror inte man kan inbilla sig dom känslorna på det sättet. Nu blev det en ny dag. Jag tror inte ens att jag bryr mig.
Jag räknar dagar. Men varför? Vad är det jag räknar till? Vad väntar jag på?

Jag färgade håret rött idag.

Jag vill gråta nu. Jag önskar att någon förstod. För jag förstår inte. Det är något som saknas, det känns så tomt, det är en tomhet som verkligen äter upp mig. Jag vill bara kräkas upp tomheten. Det är som en stor klump med hål. Jag måste röka nu. Jag vill inte sitta här. Jo det vill jag. Eller nej. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill just nu.
Jag vill må sådär bra som jag ser ut att göra.
Jag är så rädd, rädd att stå ensam kvar. Utan alla, helt själv. För just nu stöter jag bort alla. Men jag vill att någon håller om mig, sådär som mamma gjorde när man var liten och rädd, smeka i håret och säga att allt kommer bli bra.
Vill att någon håller om mig, torkar mina tårar. Står ut.
Snälla stå ut med mig. Jag står knappt ut själv. Så förstår att inte andra gör det.

Jag tror det är fredag idag. Är inte helt säker. Tror inte jag bryr mig om jag ska vara ärlig.

Nu har jag fått en förklaring till min huvudvärk. Hjärnskakning från att jag slog i huvudet. Krävdes bara två besök på vårdcentralen för att få reda på det. Haha. Men så kan det ju vara. Måste ta det lugnt några veckor sa doktorn. Så får ju snällt göra det. Som ni säkert kan lista ut har det inte hänt så mycket.
Har nästan bara varit hemma eftersom jag mått dåligt och haft ont. Har ju lov nästa vecka så då blir det ju ingen skola.

Jaha, nu sitter man här igen. I skolan. Niclas är med mig. Hade så ont i huvudet igår att jag inte ens kunde stå på benen men blev bättre under dagen och då kunde jag i alla fall åka och handla. Sköönt! Var hundvakt i helgen också. Pappa och Ming skulle på bröllop och behövde hundvakt och då ställde jag upp. Och så färgade jag håret, vill ha det mer naturligt så nu är det brunt. Väldigt vackert om jag får säga det själv. Jag har ont i huvudet idag med, men inte lika farligt, längtar tills jag slutar så jag kan åka hem och lägga mig i soffan och bara slötitta på tv en stund. Nu har jag allt för ont i huvudet för att sitta här. Men men, det kommer en dag imorn också. Fast då är jag inte här. Är ju ledig på onsdagar, och på torsdag ska jag till tandläkaren, minns inte vilken tid. Men men, det löser sig nog ska du se.