Snart måndag och tillbaka i vardagen, varit hos min mor i helgen. Niclas följde med hem igen. Så när vi kom hem gav han Nova mat så stallde jag mig och diskade. Sen så gosade han och Nova medans jag badade =) Fast jag hörde henne gråta och då kom mamma-signalerna direkt så jag kastade mig ur badet. Sen mös vi en stund och så började jag med maten, men det slutade med att Niclas stallde sig och gjorde pannkakorna medans jag nattade Nova. Hon har varit väldigt kinkig nu på kvällen, men efter TRE(!) flaskor mat så somnade hon tillslut mätt och belåten. Niclas sitter i soffan just nu och tittar på bond medans jag sitter här och skriver av mig lite.
Och nej. Vi är inte tillsammans igen, men vi umgås titt som tätt för Novas skull antar jag.

Vet faktiskt inte riktigt. I telefon är allt så gulligt, men inte samma sak när vi träffas, vi har det ju bra nu, och vi båda är väl rädda att gå tillbaka i gamla banor. Men det känns som att jag aldrig riktigt kan släppa helt, och så fort jag försöker så säger han nåt som gör att jag inte riktigt vill släppa taget. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Vill ju gå vidare, men samtidigt vill jag försöka igen. Försöker verkligen balancera upp vardagen utan honom. Och försöker leva mitt liv. Men går inte en minut knappt utan att jag tänker på honom. Varje gång han nämner ett tjejnamn hugger det fortfarande i mig av svartsjuka. Vilket är knäppt. Jag borde inte ha dom känslorna, jag vet att det är bäst såhär. Men vi båda vägrar ju släppa taget.

Men jag saknar det, jag saknar hans gulliga ord, pussar, skratt och hans andetag mot min nacke när vi sover. Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag går och lägger mig. Känns så tomt. Kan ju knappt ens sova i sängen för att det blir för tomt, sover för det mesta på soffan. Lite patetiskt, jag vet. Men man gör ju allt man kan för att slippa tänka på saknaden.

Jag blir så förbannad samtidigt. Han retas, teasar, kysser på halsen, viskar i örat. Och sen bara går han. Det gör mig nåt så otroligt ledsen, det väcker alla känslor till liv igen, känslorna jag gör allt för att glömma, dölja, förneka och döda. Han är så jävla kall mot mig nästan hela tiden, så kylig att jag får ångest. Men sen ler han. Det gör så förbannat ont. Och jag är väl inte bättre själv. Jag låter han ju hållas. Men snälla snälla snälla känslor försvinn!

Denna ångest gör att jag vill dö.