Idag pratade jag med Niclas. För första gången på tre veckor. Jag trodde inte att jag kommit över honom helt. Men när vi pratade, då insåg jag det. Känslorna finns inte kvar. Det är endast vanan att ha någon där som jag saknar.
Känns så jävla härligt!

Jag skrev saker jag kände då, men jag känner inte samma sak nu, i alla fall inte ang en av dom vännerna.

Emelie är nog en av dom finaste människorna i världen, för hon gör saker hon vanligtvis har svårt för, endast för att vårda våran vänskap och för min skull. Det är att vara en riktig vän.


Emelie, du är jätteälskad! <3

Hej. Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Är hos mamma, mår så jävla dåligt så orkade inte vara hemma, är som sagt riktigt förkyld.

Vet inte hur jag mår psykiskt. Har väl inte vågat känna efter, rädd för resultatet av tänkandet. Önskar man kunde stänga av alla känslor, det vore så jävla mycket lättare då ju. Stänga av tankar, känslor funderingar, ångest.
Jag skulle nog må bättre av det.

Jag har nog inget kul att skriva idag. Inget jobbigt heller, faktiskt inget alls. Bara tomt tomt tomt. Ett konstant eko.

Haft en underbar dag med goda vänner på UMP idag. Jag Carro och Linda lagade köttfärssås och spagetti till lunch, sen var Erica och jag på bakhumör, så det blev både kladdkaka och negerbollar till fikat. Så var det med att bli nyttig hahaha! Sen tog Elin och jag en tur på stan, det var riktigt kul. Vi pratade och kollade på kläder och åt lite mat och bara hade kul. Var faktiskt skönt att komma på andra tankar en stund.

Fortfarande sjuk dock. Inte så kul faktist. Nu fick jag slut på tankar för denna gång, eller nej. Men jag bestämde mig för att detta inte skulle bli ett deppigt inlägg.
Yaay! Lyckliga mig!

Då sitter man här igen, mitt i natten och uppdaterar en patetisk blogg som ändå inte blir läst. Varför?

Vet inte faktiskt. Har väl bara behovet att ventilera tankar. Just nu är det så mycket tankar, jag orkar inte tänka. Varje gång jag blundar tänker jag, mardrömmarna är tillbaka, jobbigare än på länge.

Varför har jag haft ångest under dom senaste två åren? Svaret är så pass enkelt att jag inte ens behöver skriva det. Och ändå kan jag inte släppa det, trots att jag vet att det endast får mig att må dåligare. Jag tillåter verkligen inte mig själv att må bra känns det som, för varje gång jag börjar le eller må bra, då tvingar sig dom dåliga tankarna fram igen. Hånandes. Fan va svag jag är.

Jag ska sluta vara folk till lags, sluta göra mig till, sluta vara pryd. Sluta vara duktig. Jag tänker helt enkelt endast köra mitt eget race, säga vad jag tycker och tänker. Gillas det inte. Fine, du är välkommen att dra. Människor som inte kan ta ärlighet är inget jag behöver i mitt liv.

Blir så sjukt förbannad på att hon försöker ge mig skuldkänslor, jag som ställt upp så fort det varit något, sprungit hem till henne mitt i natten bara för att hon mått dåligt. Handlat cigg, lånat ut pengar, gett henne både mat och cigg. Och man får knappt ens ett tack. Och nu så säger hon att hon är trött på att ställa upp. Jag kan räkna sakerna hon gjort för mig på en hand och fortfarande få fingrar över. Patetiskt. Vissa människor är så jävla egoistiska att dom inte ens ser att det dom gör är fel. Det är alltid vi andra som har fel.
Men smutskastningen hon gjorde att det inte var någon som tyckte om mig. Den var låg.

Jag vet att väldigt få linde-människor gillar mig. Och varför skulle dom? Grejen är att dom inte ens känner mig, dom har åsikter uppbygda på fördomar från förr. Jag bodde här när jag var 14, och ja, jag kanske inte alltid gjorde dom smartaste sakerna då. Men jag är äldre nu, har lite mer erfarenheter av livet.

Kan du helt ärligt säga att du är exakt samma människa nu som när du var 14? Då tycker jag riktigt synd om dig. Och dömer du en människa när personen i fråga är 20 efter valen hon gjorde som 14åring är du också väldigt patetisk.

Det är slut på att vara snäll. Gillar du inte det jag gör är du mer än välkommen att säga det till mig. Face to face, vågar du inte säga dina åsikter OM mig TILL mig. Så ska du inte yttra dom till andra heller.
Och nej, detta inlägg är inte riktat till någon speciell person. Utan människor rent allmänt.

Fy fan för att vara sjuk säger jag bara. Vaknade och var täpt i näsan, hade feber, huvudvärk och ont i hela kroppen. Det har fortfarande inte gått över.

Sjukt trött på mina "vänner" också. Finns ingen som är där när det verkligen gäller. En av mina kära vänner lånade jag ut mina sista pengar till för några veckor sen, skulle få tillbaka dom igår, har inte hört ett ord från henne. Vilket är jävligt fittigt eftersom hon vet att jag också har dålig ekonomi. Men hon kommer endast när hon vill ha nåt känns det som.
Vän nr 2 som är jobbig just nu är en tjejkompis jag trodde jag stod nära, men när jag gav henne ett tips kastade hon skit på mig sa att jag inte visste ett skit om henne och började smutskasta mitt liv istället. Så jag börjar ju fundera på vad jag väljer för vänner egentligen. Varför dras jag till skiten?

Vilken jävla skitdag. Vaknade och insåg att jag var insnöad, men trodde att dom skulle hinna poga tills jag började skolan, men nej. Så har suttit inne hela dagen och varit insnöad. Känner mig som ett burdjur. Så runt tre så bestämde jag mig för att gå ut ändå, och fick verkligen släpa barnvagnen för att det var så tungt i snön. Sen hann jag vara hemma ungefär 40 minuter.. Så kom plogbilen, fan va värdelöst!

Nova åt en hel skål gröt plus lite pure förut. Sen somnade hon som en gris, fick nog lite paltkoma haha. Annars är hon riktigt glad idag. Igår somnade hon runt halv 8, sen sov hon tills klockan var runt 23 tror jag, åt lite och sov vidare. Sååå skönt!  Hoppas hon kan sova lika bra i natt.

Idag har jag varit på UMP, det var skitmysigt, som vanligt alltså. Har umgåtts med Emelie idag, har varit asnice att ta igen lite förlorad tid. Igår gjorde jag min fina tatuering. Blev bättre än jag kunde föreställa mig! Är så jävla nöjd. Felet är att jag bara vill göra fler igen haha. Men så är det alltid. Ska ju iof tatuera mig när denna är läkt. Men då ska jag ju bara göra färdigt den tatueringen jag redan har. Borde skriva uppsats egentligen men har varken lust eller ork. Får göra färdigt det imorn. känns som att jag redan ledsnat på skolan, och jag har precis börjat. Så det är väl som vanligt när det gäller mig. Mår fortfarande rätt dåligt, men försöker verkligen få det att bli bättre. Vet bara inte hur jag ska gå till väga.

Ny dag, nya tag. Börjar skolan idag. Känns lite smått nervöst. Men är glad, får ju ha med mig lilltjejen dit i alla fall.
Ska tatuera mig idag också. Riktigt nice! Men min barnvakt stallde in klockan halv två i morse. Så måste fixa det på nåt sätt.. Vilket är jävligt svårt. Har inte så många jag litar på när det gäller att ta hand om Nova. Men förhoppningsvis löser det sig ändå.

Du är en sån jävla idiot. Jag förstår om du inte vill vara med mig. Jag vill inte ha dig heller. Finns inte en chans i helvetet. Men du har ett barn för i helvete. Bryr du dig inte om henne? Uppenbarligen inte. Jag vill verkligen inte ha dig i mitt liv. Men jag är ju vuxen och vet att för Novas skull måste jag det till en viss del.

Jag stod ut med din otrohet, dina lögner, dina svek och sättet du behandlade mig på i två år. Är jag inte ens värd 10 minuter? Det är det minsta du kan ge mig efter vad du har gjort mot mig. Du verkligen äcklar mig.
Jag vet inte varför du gör som du gör, förmodligen för att göra mig svartsjuk. Det hade endast motsatt effekt. Jag blir äcklad. Skulle inte ens ta i dig med tång. För en vecka sen trodde jag och hoppades verkligen att det skulle bli vi igen. Nu är jag bara glad, jag vet att det aldrig kommer bli så. Det enda du gjorde i ditt spel var att få mig att gå vidare. Hade gärna gjort det som vänner. Men jag behöver inte såna vänner som du.

Jag kanske förlorade min bästa vän när vi blev osams. Men du förlorar så mycket mer. Du förlorar en vän och ditt barn. Men iof, du verkar ju inte bry dig. På söndag åker alla dina saker ut, du är fri att hämta dom vilken dag du vill innan dess. Men sen står inte jag för följderna.

Snart måndag och tillbaka i vardagen, varit hos min mor i helgen. Niclas följde med hem igen. Så när vi kom hem gav han Nova mat så stallde jag mig och diskade. Sen så gosade han och Nova medans jag badade =) Fast jag hörde henne gråta och då kom mamma-signalerna direkt så jag kastade mig ur badet. Sen mös vi en stund och så började jag med maten, men det slutade med att Niclas stallde sig och gjorde pannkakorna medans jag nattade Nova. Hon har varit väldigt kinkig nu på kvällen, men efter TRE(!) flaskor mat så somnade hon tillslut mätt och belåten. Niclas sitter i soffan just nu och tittar på bond medans jag sitter här och skriver av mig lite.
Och nej. Vi är inte tillsammans igen, men vi umgås titt som tätt för Novas skull antar jag.

Vet faktiskt inte riktigt. I telefon är allt så gulligt, men inte samma sak när vi träffas, vi har det ju bra nu, och vi båda är väl rädda att gå tillbaka i gamla banor. Men det känns som att jag aldrig riktigt kan släppa helt, och så fort jag försöker så säger han nåt som gör att jag inte riktigt vill släppa taget. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Vill ju gå vidare, men samtidigt vill jag försöka igen. Försöker verkligen balancera upp vardagen utan honom. Och försöker leva mitt liv. Men går inte en minut knappt utan att jag tänker på honom. Varje gång han nämner ett tjejnamn hugger det fortfarande i mig av svartsjuka. Vilket är knäppt. Jag borde inte ha dom känslorna, jag vet att det är bäst såhär. Men vi båda vägrar ju släppa taget.

Men jag saknar det, jag saknar hans gulliga ord, pussar, skratt och hans andetag mot min nacke när vi sover. Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag går och lägger mig. Känns så tomt. Kan ju knappt ens sova i sängen för att det blir för tomt, sover för det mesta på soffan. Lite patetiskt, jag vet. Men man gör ju allt man kan för att slippa tänka på saknaden.

Jag blir så förbannad samtidigt. Han retas, teasar, kysser på halsen, viskar i örat. Och sen bara går han. Det gör mig nåt så otroligt ledsen, det väcker alla känslor till liv igen, känslorna jag gör allt för att glömma, dölja, förneka och döda. Han är så jävla kall mot mig nästan hela tiden, så kylig att jag får ångest. Men sen ler han. Det gör så förbannat ont. Och jag är väl inte bättre själv. Jag låter han ju hållas. Men snälla snälla snälla känslor försvinn!

Denna ångest gör att jag vill dö.