Jag vill inte ha tillbaka honom. Verkligen inte. Men jag blir så ledsen när jag hör att han går vidare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir att känna mig så äckligt oattraktiv.
Jag var en idiot som ens skaffade barn med honom. Jag vet ju hur han är! Och ändå gjorde jag det. Idiotiska dumma Clara.
Nu tänker jag dock inte ta tillbaka honom. Jag är så ledsen för älskade lilla Novas skull som kommer få växa upp utan sin far.

Ibland känns det som att jag inte kan andas, allt blir så tungt. Ångesten är så stark att jag nästan vill skada mig själv igen. Det tänker jag inte göra. Men hatar att ha den känslan.

Vad ska jag göra med mitt liv? Jag har ingen utbildning ingen erfarenhet av arbete. Jag är lost. Jag har ingen plan. Jag står vilsen, känner mig som en lamt barn i rullstol, jag kommer ingenstans. Har så mycket drömmar. Men varken ork eller intresse nog att genomföra dom. Jag står på ruta ett igen känns det som.

Ett nervöst skal som ler, med en insida som skakar och kvävs av ångesten. Men måste hålla huvudet högt för Nova. Måste orka detta. Dock är tvekan stor på om jag klarar det eller ej.

Att vara stark när det enda man får höra är "ja det där har vi hört förr och du har alltid tagit tillbaka honom, vad är skillnaden?" är rätt svårt.
Skillnaden är att jag har ett barn att tänka på. Jag vill inte att hon ska tro att man får behandla kvinnor hur som helst. Vilket hon skulle göra med den fadern, vill inte att hon ska få hans extremt rasistiska åsikter. Vill att hon ska vara bekväm med sig själv oavsett vad hon gillar för musik eller kläder eller kön.
Det är HON som får MIG att orka stå emot.
Och förhoppningsvis är det hon som får mig att orka leva vidare.