Ångesten river som rakblad i bröstet.

Det är tungt att andas, jag är rädd.

Rädd att jag inte klarar det.

Rädd att stå själv. 

Tanken på att inte ha någon att dela mitt liv med gör att det kryper i hela kroppen, jag får kväljningar och gråter. Jag tror att jag är rädd för ensamheten i sig. Och vad jag är kapabel till. Jag vet mina "möjligheter" även om jag inte vill ta till dom. Men det är klart att begäret finns där. Skrattandes och hånandes.

Jag kommer nog aldrig bli frisk och glad känns det som. Jag saknar något jag aldrig haft. En stabil vardag. En trygg miljö. Någon som älskar mig för den jag är.

Men är allt endast ett stort hyckleri, eller finns det på riktigt? Går det verkligen att vara lycklig, eller får man aldrig nog? Girigheten.

Alla människor är giriga, djuriska och gapar efter mer. Oavsett om det gäller pengar, uppmärksamhet, beröm.. Ja allt i stort sett. Man får aldrig nog.

Och som en heroinist söker sprutan söker jag bekräftelsen på att jag duger, utan den ligger jag där, skakar och gråter som ett hjälplöst barn.

Fast som jag sagt innan, fasaden finns där. Den har jag hållit hårt på i många år. Jag försöker verkligen bygga upp den mer. Men den har börjat rasa. Det fastspikade leendet är lite snett. Ena spiken är lös.. Och vad händer om den andra också lossnar, bryter allt ut då?

Kommer jag ge utlopp för min ångest och oro?