Sitter och slötittar lite på tv. Nothing hill, en av dom värsta filmerna ever. Men sånt är livet.
Nova har varit sjuk idag :( Hon har haft feber, och inte velat äta ordentligt. Men nu har hon äntligen somnat. Älskar verkligen mitt lilla hjärta. Hon är anledningen till att jag andas och finns.

Var ju tvungen att lägga upp en bild på min lilla älskling <3

Detta är endast ett stort fet inlägg smygreklam för Emelies blogg. http://criticizeme.blogg.se/ Den är mycket bra. Läs och tänk om. Eller fortsätt vara naiv och försoffad.

Jag tror i alla fall det. Jag menar, när man blivit sårad sviken och nedtryckt i två år är det svårt att få tillbaka självkänslan. Eller ja, det är ju svårt att få tillbaka något man aldrig riktigt haft. Men jag börjar inse att jag fakiskt är nåt att ha.

Var på krogen igår med Jennifer, Ammy, Malin och Emelie, det var skitkul. Jag blev tokraggad på. Trots att jag har putmage efter förlossningen, taxöron till bröst och inte alls kände mig på topp. Det om något boostade ju faktiskt. Att jag sedan valde den mest fixerade och egoistiska killen där var ju en annan sak.
Men det är ju så jag alltid gjort. Dragits till dom som behandlat mig som skit.

Varför sårade du och svek mig? Varför splittrade du vår familj?
Varför frågar du inte hur hon mår? Du har sagt sen hon låg i magen att du älskar henne, kallat henne din dotter, och nu vill du inte veta av henne. Det sårar mig nåt så djupt.

Men vi ska göra ett faderskapstest, inte för att det behövs. Det hugger i hjärtat ibland när jag tittar på henne för att hon är så lik dig. Du är den som sårat mig mest i denna värld. Men du har även gett mig det vackraste jag har. Lilla Nova Sofie <3. Hon kommer heta Viberg i efternamn. Varför ska hon ta ditt namn när du inte ens vill ha henne?

-----------------------------

Jag fick sovmorgon idag. Sov tills klockan var kvart över nio. :) Mamma och Micke tog Nova i natt. Och i morse när jag vaknade kom jag ned i köket till en jätteglad dotter som bara låg och jollrade och mös. :) Hon är så otroligt vacker, det är väl iof klart jag tycker det, hon är ju min dotter. Men hon är verkligen en fin flicka. Jag är så rädd för framtiden, är så rädd att hon ska bli som mig. Jag hoppas att jag kan uppfostra henne väl och att hon får fina värderingar. Jag kan inte styra henne. Men jag kan visa en väg i alla fall. Jag hoppas att hon finner styrka och mod. Jag hoppas att hon kommer tala med mig om allt. Hon har alla möjligheter att bli vad hon vill. Hon är så älskad. Jag kanske inte kan ge henne pengar och dom finsate dyraste sakerna. Men jag kan överösa henne med kärlek.

Kryp din jävel, försök fly, Jag ska sparka sönder skallen på dig, pissa på dig, spotta dig i ansiktet.

Hur länge gör det ont egentligen? Jag vill inte mer! Kan man inte bara stänga av ångesten för en liten liten stund?

Ångesten river som rakblad i bröstet.

Det är tungt att andas, jag är rädd.

Rädd att jag inte klarar det.

Rädd att stå själv. 

Tanken på att inte ha någon att dela mitt liv med gör att det kryper i hela kroppen, jag får kväljningar och gråter. Jag tror att jag är rädd för ensamheten i sig. Och vad jag är kapabel till. Jag vet mina "möjligheter" även om jag inte vill ta till dom. Men det är klart att begäret finns där. Skrattandes och hånandes.

Jag kommer nog aldrig bli frisk och glad känns det som. Jag saknar något jag aldrig haft. En stabil vardag. En trygg miljö. Någon som älskar mig för den jag är.

Men är allt endast ett stort hyckleri, eller finns det på riktigt? Går det verkligen att vara lycklig, eller får man aldrig nog? Girigheten.

Alla människor är giriga, djuriska och gapar efter mer. Oavsett om det gäller pengar, uppmärksamhet, beröm.. Ja allt i stort sett. Man får aldrig nog.

Och som en heroinist söker sprutan söker jag bekräftelsen på att jag duger, utan den ligger jag där, skakar och gråter som ett hjälplöst barn.

Fast som jag sagt innan, fasaden finns där. Den har jag hållit hårt på i många år. Jag försöker verkligen bygga upp den mer. Men den har börjat rasa. Det fastspikade leendet är lite snett. Ena spiken är lös.. Och vad händer om den andra också lossnar, bryter allt ut då?

Kommer jag ge utlopp för min ångest och oro?

Jag vill inte ha tillbaka honom. Verkligen inte. Men jag blir så ledsen när jag hör att han går vidare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir att känna mig så äckligt oattraktiv.
Jag var en idiot som ens skaffade barn med honom. Jag vet ju hur han är! Och ändå gjorde jag det. Idiotiska dumma Clara.
Nu tänker jag dock inte ta tillbaka honom. Jag är så ledsen för älskade lilla Novas skull som kommer få växa upp utan sin far.

Ibland känns det som att jag inte kan andas, allt blir så tungt. Ångesten är så stark att jag nästan vill skada mig själv igen. Det tänker jag inte göra. Men hatar att ha den känslan.

Vad ska jag göra med mitt liv? Jag har ingen utbildning ingen erfarenhet av arbete. Jag är lost. Jag har ingen plan. Jag står vilsen, känner mig som en lamt barn i rullstol, jag kommer ingenstans. Har så mycket drömmar. Men varken ork eller intresse nog att genomföra dom. Jag står på ruta ett igen känns det som.

Ett nervöst skal som ler, med en insida som skakar och kvävs av ångesten. Men måste hålla huvudet högt för Nova. Måste orka detta. Dock är tvekan stor på om jag klarar det eller ej.

Att vara stark när det enda man får höra är "ja det där har vi hört förr och du har alltid tagit tillbaka honom, vad är skillnaden?" är rätt svårt.
Skillnaden är att jag har ett barn att tänka på. Jag vill inte att hon ska tro att man får behandla kvinnor hur som helst. Vilket hon skulle göra med den fadern, vill inte att hon ska få hans extremt rasistiska åsikter. Vill att hon ska vara bekväm med sig själv oavsett vad hon gillar för musik eller kläder eller kön.
Det är HON som får MIG att orka stå emot.
Och förhoppningsvis är det hon som får mig att orka leva vidare.

jag vill inte mer.