Först dalar det, sjunker, man faller. Det känns som att ingen kommer ta emot en. Dunk dunk dunk. Det bara dunkar i huvudet av alla tankar. Sen så blir allt bra en stund, nästan lite för bra. Jag klarar allt, jag är oövervinnlig, jag behöver inte äta eller sova, man klarar sig ju ändå. Det finns inget slut. Att sluta prata är svårt, tänk om jag slutar andas när jag inte pratar? Och hur skulle det bli? Inte alls bra, om jag inte sysselsätter mig med något blir jag galen, jag biter sönder knogarna av ångest. Måste städa, måste diska, jag har ingen disk.. Ja men då lagar man lite mat, det går att frysa in, men jag lagar lite för mycket. Oj, det finns inga matlådor, får slänga.. Då börjar man baka istället, lite bröd bullar och kakor är ju bra att ha hemma om man får besök, sen tar margarinet slut. Vad ska man göra nu då?

 

 Ja men nu finns det ju massa disk. Då har jag sysselsättning, men bara för en kort stund, det känns som att man endast hållit på en liten liten stund, när man sedan tittar på klockan har man hållit på i flera timmar, skotta snö måste man göra, i alla fall på vintern. Och bara lite till.. Sen kanske det räcker. Nej. Måste fixa mer, men vad? All energi till ingen nytta. Blir arg, skriker och gråter, borstar katten så han blir fin, men han tröttnar och går iväg, ringer en kompis, det är alltid roligt. Men hinner inte. Man kan städa mer, dammsuga hela huset så det blir fint, skura golvet, men titta! Det är ju fläckar, bäst att skura för hand. Så det faktiskt blir rent, efter några timmar luktar allt klorin, klockan är 3 på morgonen.

 

Men jag har inte städat listerna. Varken golvlister, runt dörrarna eller fönstren, så då sätter man igång med det. Undrar hur man skurar taket? Skåpluckorna behöver nog torkas också. Så borstar vi katten igen. Klockan är 7, jag är fortfarande inte trött, man kanske skulle äta frukost? En kopp te kanske.. Men det hinner man ju inte. Är ju inte färdig med allt. Måste städa ur skåpen, att diska allt igen vore ju bra, så det verkligen blir rent. Men det finns inte tid, måste ju till skolan. Det känns jobbigt att gå till skolan när det är så stökigt hemma, jag skäms. Innerst inne vet jag ju att det inte är så stökigt, men jag lyssnar ju inte.

 

Kan inte koncentrera mig i skolan. Blir distraherad av tankarna som flyger runt i huvudet. Släckte jag alla lampor? Gjorde jag det? Låste jag dörren? Lämnade jag kylskåpsdörren öppen igen? Nej. Allt var nog bra. Måste städa kattlådan igen när jag kommer hem. Stackars lilla misse som får gå runt i all smuts där hemma. Men det är ju katten som fäller allt hår, det blir ju smutsigt av det. Förstår han inte det? Jag blir så arg på honom. Och då blir jag arg på mig, han kan ju inte hjälpa att han har så tjock päls. Det är ju jag som borde borsta honom mer.

 

Vad jobbigt det är att sitta stilla. Jag vill inte. Men jag kan inte springa runt och fixa saker i skolan, måste sitta stilla, men måste hålla mig sysselsatt samtidigt. För annars dör jag ju. Eller? Skriver skriver och skriver, vill inte, men vill ändå. Det känns så svårt. Att göra det valet, folk stör. Jag vill inte att dom ska läsa. Blir så rädd att dom ska göra det. Fast ändå vill jag att någon ska läsa, förstå och hjälpa lite. Att få det tunga att kännas lättare. Jag tänker på konsekvenserna av mitt handlande. Det känns ju bra just nu. Men sen då? Jag vet ju att det kommer svida sen. Men jag bryr mig inte. Man måste ju leva i nuet. Eller hur? Annars klarar man sig inte. Och dessutom, nu kanske det håller i sig.

 

 Jag har inga pengar. Men det är ju lugnt, jag får ju pengar på fredag, till dess klarar jag mig ju. Det gör jag alltid. Fast cigaretter? Det har jag ju nästan slut på. Får väl samla ihop lite småpengar, det löser sig. Jag klarar ju det alltid. Det gäller att prioritera, det viktiga är ju att katten får mat, och ren låda. Sen så spelar det ingen roll. Och jag har ju så att det räcker tills på fredag, kan ju köpa efter skolan då. Och katten ska ändå till veterinären, han ska ju avlivas, tror jag. Har inte bestämt det än. Får ju se hur han mår. Och det vore ju dumt att avliva en fullt frisk katt. Jag skulle ju inte vilja att någon kom och gav mig en spruta så jag dog när jag mår så bra som jag gör nu. För jag mår ju bra. Bättre än på länge. Och jag har inte gjort något fel. Så jag ska ju inte avlivas. Varför ska då min älskade katt avlivas? Han har inte gjort något fel. Han är ju den snällaste keligaste katten som finns. Han stökar till och hårar, men det kan han ju inte hjälpa.

 

 Folk frågar vad det är för fel, vadå fel? Det är ju inget fel. Allt är ju så bra just nu. Och då tror dom att något är fel. När jag mår dåligt och inte orkar göra saker, då klagar dom på det, men när jag gör saker klagar dom på det med. Det är som att leva i en dubbelbestraffning. Och egentligen, det är ju ingen som kan bestämma sådant över mig. För jag bor själv. Jag står på ett kontrakt, det är MIN lägenhet, jag hyr den i alla fall. Då är det ju jag som bestämmer om jag ska eller inte ska städa. Vill jag städa så ska jag ju göra det. Vad ska jag annars göra? Sitta där och bita sönder knogarna bara för att dämpa det där jobbiga?

 

Nej. Det gör jag inte mer, när jag bodde på behandlingshem blev jag arg när jag inte fick städa. Jag mådde så dåligt över det. Nu får jag äntligen göra som jag vill. Och jag får använda hur mycket klorin jag bara vill. För det är jag som bestämmer. Jag har inte skurat elementen. Det måste jag göra när jag kommer hem, och väggarna kan man torka av lite, sortera varorna i skafferiet. Filmerna står redan i kategorier, och bokstavsordning i kategorierna, man kanske ska ändra på systemet där? Så det blir lättare att förstå. Fast det kanske jag inte ska. Jag kanske ångrar mig. Och då får jag göra om det. Men vad gör det egentligen? För då blir det ju bra. Pappa och hans fru hälsade på mig, hon tog ner en mugg ur skåpet och sa att den var fin, men hon ställde in den fel i skåpet, jag blev så arg. Det måste hon ju själv inse, man kan ju inte ställa den med örat åt höger. Dom ska stå prydligt på rad med örat åt vänster.

 

 Jag har tre olika sorters glas. Genomskinliga som jag köpt på IKEA, och ljusblå och mörkblå som jag fått av pappas ex-fru. Dom genomskinliga står först, åt vänster det med, och sen ljusblå och sist mörkblå. Så det blir starkare färger ju längre bort man tittar. Det är ju smart. Eller hur? Det känns i alla fall bra för mig. Och det är det som är huvudsaken. Det är alltid viktigt att det är rätt och ordning och reda i skåpen, även om andra inte ser det. Men tänk om någon skulle råka se? Då skulle dom tycka att jag var slarvig och inte tar hand om mitt hem.

 

Och det gör jag verkligen, utom sovrummet. Där ligger allt på golvet. Dörren är alltid stängd, det är en skam där. Jag skäms. Måste göra i ordning. Men det är som att något hindrar mig, jag har försökt, men då vill jag inte. Jag vill inte vill inte vill verkligen inte! Men tänk om någon går in där. Då skulle dom ju tycka att jag har fult hemma. Dom skulle skratta åt det och berätta för alla vilket fult och stökigt hem jag har. Och det vill jag ju inte. Måste fixa det när jag kommer hem. För i fall att någon skulle titta.

 

 Niclas kommer ju idag. Och han ska ju sova över, det brukar han ju göra. Det är väl det pojkvänner gör. Och vi har ju bott ihop. Men det funkade ju inte. Han ville inte ha saker som jag ville ha dom, så vi bråkade mycket. Nu bor vi inte ihop. Så nu går det bra, han får ha det som han vill. Men jag orkar inte vara hemma hos honom. För det känns jobbigt. Missförstå mig inte. För när jag är hos andra brukar jag faktiskt inte bry mig, dom får ha det som dom vill. Men jag sover ju ofta hos Niclas, och våra vänner anser ju att vi bor ihop, för det gjorde vi förut, så när han tar hem gäster och jag är där så skäms jag lite för att jag inte städat. Vilket är knäppt. För det är ju inte mitt hem. Så därför träffas vi mest hemma hos mig nu. Och han accepterar ju mina regler och mina tankar om hur jag vill ha det i mitt hem, då måste ju jag acceptera hans.

 

Jag vet inte om jag börjar bli knäpp. Det är ju jobbigt ibland, men just nu är det bra, och alla mynt har två sidor, så jag kan ta att jag mår lite dåligt ibland. För jag får ju dom här ljusa stunderna då jag mår helt perfekt. Nästan lite för perfekt. Men hellre detta än att bara ligga i sängen eller soffan och stirra. Jag hoppas detta håller i sig länge. Då slipper jag tänka på allt annat ett tag, det jag tänker på när jag är ledsen, då får jag ångest över att jag inte har några pengar, eller för att mina vänner inte är där. Och för att jag är ensam. Detta är bättre, då bryr jag mig inte riktigt, jag kan ju göra det jag vill. Och vänner finns det ju gott om. Jag är inte ensam. Niclas kommer ju idag. Och så har jag mycket andra kompisar, mest i Örebro, men det är inte långt dit ju.

 

Cissi kommer nästa vecka och hälsar på. Hon åker från Skövde och hit för att hon vill träffa mig. Och det skulle hon inte göra om hon inte tyckte om mig, Syster och jag bråkar mycket när det är såhär. Igår sa hon att det är mitt fel att hon mår dåligt, för att mamma och pappa brytt sig mer om mig, hon sa även att hon skämdes över att hon kände så. Jag blev ledsen över det hon sa, och det gjorde mig arg. För jag bad aldrig om att bli psykiskt sjuk, jag bad aldrig om deras uppmärksamhet. Jag bad inte om att hamna i skiten, jag gjorde det ändå. Och jag tycker det är taskigt av henne att klandra mig för det. Dels är det inte sant.

 

Pappa har väl brytt sig mer om mig, men det var inte förens jag mådde dåligt. Mamma stötte bort mig, jag är inte säker på när det började, jag tror att det var i samband med att jag började må dåligt. Innan så var hon så arg när jag sa att jag ville bo hos pappa, när jag började må dåligt tvingade hon mig att göra det. Hon kom inte på skolavslutningar, hon kom inte när jag hade uppträdande med kören, hon brydde sig helt enkelt inte. När jag flyttade till behandlingshem, dagen innan min födelsedag, varken hon eller pappa ringde och sa grattis. Jag var så ledsen och arg på dom. När jag bodde där nere så var det ingen av dom som ringde, jo. Mamma ringde en gång tror jag, och pappa några få. Jag ringde till dom ofta.

 

När jag skulle åka hem kändes det som att dom tävlade, för båda ville att jag skulle åka till dom, och när jag väl var där, så gjorde vi inget speciellt, utan det rullade på som vanligt, inga kramar, ingenting. Jag kände mig väldigt ensam. Så det var fel av Liza att säga att dom alltid brytt sig mer om mig och att hon aldrig fått något. Hon har fått så mycket mer än mig. Men hon ser det inte. Men jag antar att det är så. Vi träffas inte så ofta längre. Hon bor hos mamma, jag har inte pratat med mamma på sju månader, hon har inte ens försökt få tag på mig, inga julklappar inga hälsningar. Ingenting. 

 

Ibland saknar jag henne. Hon är ju min mamma. Men jag klarar mig bättre utan henne. Men en ung tjej behöver faktiskt sin mamma. Jag har ingen mamma, eller rättare sagt, hon har bara en dotter, jag är inte välkommen där. Jag är inte hennes dotter. Jo men bara fysiskt, hon födde mig, ammade mig och klädde mig när jag var liten. Men nu är jag inte hennes dotter. Hon vill inte ha mig, det har hon sagt själv. Så därför har väl inte jag någon mamma heller. För jag kan ju inte kräva hennes kärlek. Hon har sitt liv och jag har mitt. Och så är det bara. Det känns lite jobbigt. Jag har ju kompisar där mamma bor, men jag vill inte åka dit mer, rädd för att träffa henne. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag väl träffar henne sen. Jag vill spola tillbaka tiden, göra allting bra igen. Men det går inte. Jag är dum som ens tänker dom tankarna.

 

Är det rast snart? Jag vill röra lite på mig, vill inte sitta stilla mer. Jag kvävs av alla tankar. Av den tjocka luften här inne. Jag får kramp i fingrarna och det ömmar i hela handen efter allt skrivande. Men jag kan bara inte sluta! Jag vill inte sluta heller. Det är bra att skriva. Det säger alla. Man ska skriva av sig. Det ska ju kännas mycket bättre då. Men jag mår ju redan bra. Så varför sitter jag då och skriver i ren panik?

 

Jag tar tabletter nu med. Inte för att jag mår dåligt, utan för att allt går lite för fort bara, men det hjälper ju inte. Det går ändå på högvarv, jag ville sova igår, för jag orkade inte se röran, så jag tog tabletter, men dom är så svaga. Det hjälper inte. Jag viste inte riktigt vad jag skulle göra. Så det blev en vaken natt igen. Men det gör ju inget. Jag kanske sover ikväll. Just nu spelar det ingen roll. För jag vill inte sova. Det finns så mycket annat man kan göra.

 

Jag vill festa. Fast nej. Jag är inte sugen på det egentligen, skitiga kladdiga golv av spilld cider och öl. Det är inte alls trevligt, ölburkar här och ciderflaskor där. Inte fräscht alls. Då är det bättre att vara hemma. Att fixa allt där. Det finns så mycket man kan göra. Det förvånar mig faktiskt. Hur mycket smuts det finns på så litet utrymme. Och när man är färdig kan man göra om allt igen. Det gör ju inget.

 

Jag borde skotta mer snö när jag kommer hem. Det blev inge bra. Det såg jag redan igår kväll. Men det blev ju mörkt. Jag kunde ju inte skotta snö då. Jag är mörkrädd, jag vet inte varför, det är inte mörkret i sig jag är rädd för, utan det är vad som finns i mörkret jag är rädd för. Igår stod det två rådjur utanför mitt fönster, dom var så fina. Jag har inte skrivit snyggt alls idag. Jag brukar dela upp texter i stycken. Men det har jag inte gjort. Jag måste göra det. Jag kan ju göra det nu. Så blir det lite finare.

 

Nu fryser jag. Nyss svettades jag. Det är knäppt hur allt kan ändra sig bara sådär. Först fryser man och sen svettas, det är ju lika varmt i rummet, men man växlar ändå. Varför är det så? Är det bara jag som tycker det är så? Jag vet inte. Jag kan ju inte läsa tankar. Fast Niclas tror att jag kan det haha. Men jag tror att enda anledningen till att jag svarar på frågor han inte ens ställt än är för att vi varit tillsammans rätt länge. Jag ser på honom vad han vill och menar.

 

Nu känns det lite tomt i huvudet. Eller nej, inte tomt, för det rusar fortfarande, men jag får inget grepp om det längre. Det är nog därför det är skönt att skriva. Inte för att man får grepp. Utan för att man slipper bekymra sig för alla andra tankarna. Huvudvärk, dunk dunk dunk. Det dunkar även när jag mår såhär bra. Fast det är ett annat dunk än när jag mår dåligt. Det är ett tankedunk, ett annat tankedunk. Nu är det ju dunk om allt jag ska hitta på och kan göra.

 

Nu ljög jag lite. Det är inte alls sånt dunk, jo men inte bara. Det är det där dunket när det känns som att man är lite förföljd, jag vill faktiskt prata just nu. Men jag har ingen att prata med. Jag kan ju inte sitta och prata med mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra med detta textdokument. Nästan tre sidor, fyllda med ingenting. Jag skriver med liten text. Jag brukar använda tolv, nu använder jag tio. Jag ska byta till tolv. Oj, nu blev det genast mer. Större. Nu ser jag vad jag skriver. Men det känns som att jag skrivit så mycket mer. Vilket på sitt sett känns skönt. Just det där att det händer något när man skriver. Det ser inte så lite och tomt ut.

 

Det var väldigt länge sen jag var såhär uppe i varv, det känns som att pulsen slår i 100 hela tiden. Det kanske är normalt? Nej, när jag fick i mig nötter och fick åka till lasarettet så fick jag en pulsmätare fäst i fingret. Och den visade 110 tror jag, eller om det var 108 det var ganska högt fick jag höra. När pulsen kom ner i 82 sa dom att det såg bättre ut, när den var nere på 80 fick jag åka hem.

 

Så jag kanske har hög puls nu. Eller så känns det bara som det. Det är lite roligt det där men känslor. Att man kan känna saker som inte finns. Eller ja sånt. Och höra saker som inte finns heller. Det är hjärnan som spelar ett spratt. Men jag tror att alla hör lite röster då och då. Jag tror att det är ganska normalt. Till en viss mån. Jag menar, dom som hör röster som tvingar dom att göra saker, det är ju inte direkt normalt. Men dom som hör lite småbrus och svammel ibland är inte galna. Det är ju faktiskt bara tankar som förknippas med röster. Om du tänker på t.ex en nära vän, så ser du denna vännen prata framför dig i huvudet, hör du din egen eller någon annans röst? Så när man tror att man hör någon prata med en fast man är ensam är det ju egentligen så att man tänker på den personen man tycker att man hör. Utan att veta om det. Eller vet gör man ju. Fast ändå inte. Ja ja, jag tror ni förstår vad jag menar.

 

Jag känner inte att det är skönt att skriva. Jag tycker det är för jävla jobbigt. Men jag känner mig manad att göra det, vill inte men kan inte sluta. Eller jag kan nog sluta om jag verkligen vill. Men jag antar att jag inte vill. För då hade jag gjort det. Det är ju inte något beroende, så det är ju något man kan sluta med om man bara vill. Det kan man med beroenden med. Men det är lite jobbigare.

 

Jag ska sluta röka, men inte nu. Senare, jag skjuter upp det. Jag vet att man inte ska göra det, men ändå gör jag det, jag är väl lite rädd för det antar jag, jag kommer ju vara samma människa när jag slutar röka, jag kommer ha mer pengar, och må lite bättre fysiskt. Men annars är jag ju samma individ. Inget förändras ju av en sådan småsak. Eller gör det det?

 

Jag har ett lite roligt namn. En gång så sa Liza till Johan när vi skulle göra något alla tre och han ångrade sig ”Men då får du förklara för Clara varför du inte vill följa med.” Säg förklara för Clara en gång så ser du vad jag menar. Nu sitter jag och tappar på tangenterna. Bara för att sysselsätta mig tills jag kommer på vilken av alla tankar jag ska skriva ned.

 

Förut hette jag Carina, men jag gillade inte det namnet då. Så jag böt namn till Clara, nu ångrar jag mig lite. Carina är ett fint och lite ovanligt namn. Jag funderar på att byta tillbaka, vi får se. Kanske i framtiden, för just nu är jag en Clara. Den som lever får se. Och jag lever ju, så jag får se. Om jag inte dör vill säga. Det vet man ju aldrig. Det är något som man inte kan styra över. Döden alltså, jag anser att man inte kan välja dödstid själv. Ja du vet, när man dör.

 

Och jag vet att folk tar livet av sig. Men även den mest genomtänkta planen kan gå snett. För att det inte var deras tid. Jag har försökt ta livet av mig många gånger. Och jag har inte dött, inte ens när jag svalt massa massa tabletter. Det har ju inte varit min tid helt enkelt. Folk som lyckas med självmord hade förmodligen dött ändå. För man dör när tiden är inne. Det är inget man styr över. Man kan inte kontrollera sådana saker. Nu kommer funderingarna, ska man radera allt, eller spara? Jag vill nog läsa igenom det själv någon gång i framtiden, så vi sparar. Eller rättare sagt, jag sparar.