Va fin du är! Du ser ut att må så bra. Va kul! Skönt att det är bättre. Ja, det är skönt. Jag ler, jag skrattar, jag går upp på morgonen, jag fortsätter le hela långa dagen, jag skrattar och har roligt. Men sen kommer ensamma stunderna, då ingen ser eller hör. Då brister det. Då gråter jag massor. Jag vet inte ens varför. Jag vill verkligen må sådär bra som folk säger att det ser ut som jag gör. Jag kanske bara inbillar mig att jag mår dåligt. Fast jag tror inte man kan inbilla sig dom känslorna på det sättet. Nu blev det en ny dag. Jag tror inte ens att jag bryr mig.
Jag räknar dagar. Men varför? Vad är det jag räknar till? Vad väntar jag på?

Jag färgade håret rött idag.

Jag vill gråta nu. Jag önskar att någon förstod. För jag förstår inte. Det är något som saknas, det känns så tomt, det är en tomhet som verkligen äter upp mig. Jag vill bara kräkas upp tomheten. Det är som en stor klump med hål. Jag måste röka nu. Jag vill inte sitta här. Jo det vill jag. Eller nej. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill just nu.
Jag vill må sådär bra som jag ser ut att göra.
Jag är så rädd, rädd att stå ensam kvar. Utan alla, helt själv. För just nu stöter jag bort alla. Men jag vill att någon håller om mig, sådär som mamma gjorde när man var liten och rädd, smeka i håret och säga att allt kommer bli bra.
Vill att någon håller om mig, torkar mina tårar. Står ut.
Snälla stå ut med mig. Jag står knappt ut själv. Så förstår att inte andra gör det.