1/2-10

Niclas Niclas, älskade Niclas. Klockan 01.17.31 fick jag ett sms, jag sov då och märkte det inte, vaknade runt klockan sex av att katten krafsade på dörren. Skulle kolla klockan och läste smset, ”Ring, vi har skrotat stagea, jag mår dåligt bilen är körd” Det var från Niclas, en miljon tankar strömmade genom huvudet då, jag försökte ringa Niclas, telefonen var avstängd. Jag försökte ringa Lucas, samma sak där. Skickade ett sms till Myran, mobilen avstängd. Jag grät och grät. Ringde till pappa och berättade. La på, ringde Sebbe och bad han kolla upp om det fanns uppgifter om någon olycka i Örebro, det fanns det, några stycken. Men stod inget om någon stagea. Jag grät, jag hade ångest. 06.37.59 fick jag nästa sms ”Kom just från sjukhuset, har röntgats och allt, nackkrage” Jag ringde upp och han berättade lite, helt osammanhängande, det var så skrämmande att höra. Jag förstod inte riktigt vad som hänt. Och som han pratade, det var som om att han var full, han var helt väck i huvudet. Han skulle åka hem och sova. Tankar rusade genom huvudet. Ringde honom igen när han kommit hem, han var rädd för att sova, rädd för att ha ont när han vaknade. Jag försökte trösta så gott det gick. Jag smsade hans mamma och berättade vad som hänt och bad henne åka dit och följa med Niclas för att ta ut smärtstillande. Usch vilken morgon. Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Det rusar tankar genom huvudet. Tänk om-tankar rusar. Fort, och mycket, finns inget stopp. Försöker få bort tankarna, men det går verkligen inte. Nej nej nej! Inte tänka så Clara, försök tänka positivt, det gick ju bra. Både han och Lucas klarade sig. Ingen blev skadad, allt gick så bra. Det finns inget att oroa sig för. Nej, allt är bra.

Allt är bra med mig med, försöker jag intala mig själv. En viktig sak jag lärde mig på behandlingshem var att om man ler och allt ser bra ut på utsidan spelar det ingen roll. Ingen behöver ju se verkligheten. Den är min mörka hemlighet. Bara min. Allt rasar inuti. Ibland vill jag bara skära halsen av mig. Sådär lätt och smidigt. Fast det är nog inte så lätt och smidigt, för det första måste man skära väldigt djupt, vilket jag tror kan vara svårt. Och för det andra blöder det nog fruktansvärt mycket. Det blir så kladdigt, och jag gillar inte när det är så. Vill inte att folk ska städa upp efter mitt dåliga beteende. Dessutom är det inte alltid såhär dåligt. Ibland är det väldigt bra. Som sagt. Det har jag skrivit många gånger, känner mig som en papegoja, upprepar saker. Saker som redan sagts. Saker som ingen vill veta. Men jag vill ju bara skriva av mig, det jag känner just nu. Inte det jag känner imorgon. Spelar ingen roll. Jag vet inte vad som kommer hända innan dess, det kanske inte ens finns något imorgon. Vad vet jag liksom.. Jag vet ingenting. Jag är ganska ovetande om man tänker efter. Jag vet ju inte ens vad jag själv vill och tänker. Hur ska jag då kunna veta något annat? Nej, det funkar inte så. Verkligen inte. Ibland vill jag bara gömma mig, jag är trött på att le nu. Trött på att låtsas. Trött på att vara falsk, även om det är på ett bra sätt. Men ändå, jag är falsk, jag låtsas att jag är lycklig när allt bara rasar, jag ser bort från min ångest när den äter upp mig inifrån. Jag ser bort från det faktum att jag är en svag människa och låtsas att allt är perfekt. Allt är inte perfekt. Allt går åt helvete. Allt rasar. Och det finns inget att göra åt saken. Fortsätt kämpa! Det är något jag fått höra ganska ofta. Men det är inte så lätt att kämpa. Det finns ingen utväg. Nej det finns det inte. Det finns bara ångest och mörker just nu. Inget annat. Det är tomt, jag vill ha det tomt. Jag vill må dåligt… Jag älskar när folk tycker synd om mig…. Fast nej. Jag är inte seriös nu. Och folk som faktiskt tror att jag var det, ja det är inte folk som känner mig. Jag HATAR! När folk tycker synd om mig, jag hatar att må som jag gör. Och jag hatar när allt är svart. Svart är en ful färg. Svart borde inte få finnas. Jag vill inte ha det helt svart. Jag vill ha det ljust. Jag vill njuta av livet. Men det gör jag inte. Varför kan jag inte bara få vara som alla andra? Jag vet att det inte är något att sträva efter. Men när man alltid varit sjuk, alltid stått ut i mängden, så tröttnar man och vill vara en tråkig kopia ibland.