Va fin du är! Du ser ut att må så bra. Va kul! Skönt att det är bättre. Ja, det är skönt. Jag ler, jag skrattar, jag går upp på morgonen, jag fortsätter le hela långa dagen, jag skrattar och har roligt. Men sen kommer ensamma stunderna, då ingen ser eller hör. Då brister det. Då gråter jag massor. Jag vet inte ens varför. Jag vill verkligen må sådär bra som folk säger att det ser ut som jag gör. Jag kanske bara inbillar mig att jag mår dåligt. Fast jag tror inte man kan inbilla sig dom känslorna på det sättet. Nu blev det en ny dag. Jag tror inte ens att jag bryr mig.
Jag räknar dagar. Men varför? Vad är det jag räknar till? Vad väntar jag på?

Jag färgade håret rött idag.

Jag vill gråta nu. Jag önskar att någon förstod. För jag förstår inte. Det är något som saknas, det känns så tomt, det är en tomhet som verkligen äter upp mig. Jag vill bara kräkas upp tomheten. Det är som en stor klump med hål. Jag måste röka nu. Jag vill inte sitta här. Jo det vill jag. Eller nej. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill just nu.
Jag vill må sådär bra som jag ser ut att göra.
Jag är så rädd, rädd att stå ensam kvar. Utan alla, helt själv. För just nu stöter jag bort alla. Men jag vill att någon håller om mig, sådär som mamma gjorde när man var liten och rädd, smeka i håret och säga att allt kommer bli bra.
Vill att någon håller om mig, torkar mina tårar. Står ut.
Snälla stå ut med mig. Jag står knappt ut själv. Så förstår att inte andra gör det.

Jag tror det är fredag idag. Är inte helt säker. Tror inte jag bryr mig om jag ska vara ärlig.

Nu har jag fått en förklaring till min huvudvärk. Hjärnskakning från att jag slog i huvudet. Krävdes bara två besök på vårdcentralen för att få reda på det. Haha. Men så kan det ju vara. Måste ta det lugnt några veckor sa doktorn. Så får ju snällt göra det. Som ni säkert kan lista ut har det inte hänt så mycket.
Har nästan bara varit hemma eftersom jag mått dåligt och haft ont. Har ju lov nästa vecka så då blir det ju ingen skola.

Jaha, nu sitter man här igen. I skolan. Niclas är med mig. Hade så ont i huvudet igår att jag inte ens kunde stå på benen men blev bättre under dagen och då kunde jag i alla fall åka och handla. Sköönt! Var hundvakt i helgen också. Pappa och Ming skulle på bröllop och behövde hundvakt och då ställde jag upp. Och så färgade jag håret, vill ha det mer naturligt så nu är det brunt. Väldigt vackert om jag får säga det själv. Jag har ont i huvudet idag med, men inte lika farligt, längtar tills jag slutar så jag kan åka hem och lägga mig i soffan och bara slötitta på tv en stund. Nu har jag allt för ont i huvudet för att sitta här. Men men, det kommer en dag imorn också. Fast då är jag inte här. Är ju ledig på onsdagar, och på torsdag ska jag till tandläkaren, minns inte vilken tid. Men men, det löser sig nog ska du se.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag är trött på att kämpa, trött på skolan. Vad är det för mening med att gå dit? Ja hit blir det ju eftersom jag sitter i skolan nu. Och det är väl anledningen till att jag går hit. Kan skriva av mig, helt ostört, helt ifred. Det är ju skönt. Ibland vill jag bara fly från verkligheten. Men det kan man inte. Ska inte vara så sjukt naiv.

 Städade igår, vilket faktiskt inte är så ovanligt. (en disträ tanke som kom nu var att jag måste få i ordning sovrummet.) Men när jag städade snubblade jag över katten, ramlade och slog i huvudet, fick ett stort jack över ögonbrynet. Det var ganska djupt och blödde som fan. Fick tejpa ihop det och nu är det fint igen. Fint och fint, är ju inte så fint att gå runt med tejp i fejjan. Men det funkar. Bättre än ett stort fult ärr. Dom har jag ju så det räcker och blir över redan.

 Annars har det inte hänt så mycket. Inget alls antar jag, eller jo det är klart att det har hänt saker. Men inget av värde att berätta. Eller ja vet inte. Det har inte hänt stora saker. Bara små, var hos Niclas i tisdags, vilket var rätt skönt, att få se att han faktiskt mådde bra, eller ja efter omständigheterna i alla fall. Myran var med i en bilolycka i onsdags, så sen den 14/1 har fyra av mina vänner varit med i bilolyckor, (Niclas och Lucas i samma då). Det är farligt på vägarna nu.

Det känns som att det är motvind för mig just nu. Vet inte riktigt varför det är så. Men det är så, missar bussar, kollar fel busstider, är förvirrad. Har dessutom börjat få väldigt ont i magen. Det är väldigt jobbigt, gillar det inte alls. Kanske borde jag kolla upp det, kanske borde jag vänta. Tänker att det kan bero på stress. Vet inte varför jag är stressad, det är ju helt vansinnigt. Å andra sidan har det ju hänt väldigt mycket senaste tiden. Saker jag inte kan styra. Vilket  framkallar stress då jag är en människa med stort kontrollbehov.Men men, det kanske löser sig. Vi får väl se.

Jaha, tisdag idag. Jag hatar tisdagar. Jag hatar alla dagar!! Jag orkar verkligen inte med skiten. Drömde mardrömmar inatt. Vilket inte är så ovanligt, men drömde om Niclas bilolycka, att det var så mycket värre. Drömde att han dog. Det var jävligt jobbigt. Får dessutom inget studiebidrag. Studerar för några timmar. Vilket fuckar hela min ekonomi. Vad är det för mening med att kämpa sig till skolan? Komma hem och gråta för att man inte orkar med. Så får man inget för det liksom. Allt går åt helvete! Och folk undrar varför jag mår dåligt. Skrapa på ytan säger jag bara. Toppen av isberget. Dra åt helvete.

1/2-10

Niclas Niclas, älskade Niclas. Klockan 01.17.31 fick jag ett sms, jag sov då och märkte det inte, vaknade runt klockan sex av att katten krafsade på dörren. Skulle kolla klockan och läste smset, ”Ring, vi har skrotat stagea, jag mår dåligt bilen är körd” Det var från Niclas, en miljon tankar strömmade genom huvudet då, jag försökte ringa Niclas, telefonen var avstängd. Jag försökte ringa Lucas, samma sak där. Skickade ett sms till Myran, mobilen avstängd. Jag grät och grät. Ringde till pappa och berättade. La på, ringde Sebbe och bad han kolla upp om det fanns uppgifter om någon olycka i Örebro, det fanns det, några stycken. Men stod inget om någon stagea. Jag grät, jag hade ångest. 06.37.59 fick jag nästa sms ”Kom just från sjukhuset, har röntgats och allt, nackkrage” Jag ringde upp och han berättade lite, helt osammanhängande, det var så skrämmande att höra. Jag förstod inte riktigt vad som hänt. Och som han pratade, det var som om att han var full, han var helt väck i huvudet. Han skulle åka hem och sova. Tankar rusade genom huvudet. Ringde honom igen när han kommit hem, han var rädd för att sova, rädd för att ha ont när han vaknade. Jag försökte trösta så gott det gick. Jag smsade hans mamma och berättade vad som hänt och bad henne åka dit och följa med Niclas för att ta ut smärtstillande. Usch vilken morgon. Jag mår fortfarande väldigt dåligt. Det rusar tankar genom huvudet. Tänk om-tankar rusar. Fort, och mycket, finns inget stopp. Försöker få bort tankarna, men det går verkligen inte. Nej nej nej! Inte tänka så Clara, försök tänka positivt, det gick ju bra. Både han och Lucas klarade sig. Ingen blev skadad, allt gick så bra. Det finns inget att oroa sig för. Nej, allt är bra.

Allt är bra med mig med, försöker jag intala mig själv. En viktig sak jag lärde mig på behandlingshem var att om man ler och allt ser bra ut på utsidan spelar det ingen roll. Ingen behöver ju se verkligheten. Den är min mörka hemlighet. Bara min. Allt rasar inuti. Ibland vill jag bara skära halsen av mig. Sådär lätt och smidigt. Fast det är nog inte så lätt och smidigt, för det första måste man skära väldigt djupt, vilket jag tror kan vara svårt. Och för det andra blöder det nog fruktansvärt mycket. Det blir så kladdigt, och jag gillar inte när det är så. Vill inte att folk ska städa upp efter mitt dåliga beteende. Dessutom är det inte alltid såhär dåligt. Ibland är det väldigt bra. Som sagt. Det har jag skrivit många gånger, känner mig som en papegoja, upprepar saker. Saker som redan sagts. Saker som ingen vill veta. Men jag vill ju bara skriva av mig, det jag känner just nu. Inte det jag känner imorgon. Spelar ingen roll. Jag vet inte vad som kommer hända innan dess, det kanske inte ens finns något imorgon. Vad vet jag liksom.. Jag vet ingenting. Jag är ganska ovetande om man tänker efter. Jag vet ju inte ens vad jag själv vill och tänker. Hur ska jag då kunna veta något annat? Nej, det funkar inte så. Verkligen inte. Ibland vill jag bara gömma mig, jag är trött på att le nu. Trött på att låtsas. Trött på att vara falsk, även om det är på ett bra sätt. Men ändå, jag är falsk, jag låtsas att jag är lycklig när allt bara rasar, jag ser bort från min ångest när den äter upp mig inifrån. Jag ser bort från det faktum att jag är en svag människa och låtsas att allt är perfekt. Allt är inte perfekt. Allt går åt helvete. Allt rasar. Och det finns inget att göra åt saken. Fortsätt kämpa! Det är något jag fått höra ganska ofta. Men det är inte så lätt att kämpa. Det finns ingen utväg. Nej det finns det inte. Det finns bara ångest och mörker just nu. Inget annat. Det är tomt, jag vill ha det tomt. Jag vill må dåligt… Jag älskar när folk tycker synd om mig…. Fast nej. Jag är inte seriös nu. Och folk som faktiskt tror att jag var det, ja det är inte folk som känner mig. Jag HATAR! När folk tycker synd om mig, jag hatar att må som jag gör. Och jag hatar när allt är svart. Svart är en ful färg. Svart borde inte få finnas. Jag vill inte ha det helt svart. Jag vill ha det ljust. Jag vill njuta av livet. Men det gör jag inte. Varför kan jag inte bara få vara som alla andra? Jag vet att det inte är något att sträva efter. Men när man alltid varit sjuk, alltid stått ut i mängden, så tröttnar man och vill vara en tråkig kopia ibland.