Nu var det länge sen jag skrev. Jag vet inte riktigt varför, suttit här och tänkt många gånger. Men inte skrivit klart, bara lagt åt sidan, mått lite dåligt på senaste också. Saker och ting har skitit sig rejält.

Man sitter där på marken och gråter över spillrorna av ett liv. Allt man en gång hade rann mellan fingrarna, en hel framtid borta, på bara några minuter. Hur kan man lägga sin framtid i någon annans händer? Jag har alltid haft svårt att släppa in människor på livet, men det var annorlunda denna gång. Och ändå, allt gick i kras.

Att han vill ha tillbaka mig är nog det som är värst. Jag menar, det är klart jag vill ha tillbaka honom. Han var mitt allt, min framtid, min nutid. Men det var inte första gången han gjorde mig så ledsen.

Vet varken ut eller in.
Ibland vill inte livet gå samma väg som du. Det är dom stunderna man måste våldta livet för att lära det en läxa. Eller annars kan man ju tänka såhär "life is a bitch, so whipe those fucking tears and get use to it" Att sitta och gräva ned sig i det som varit är jävligt dumt. Det hindrar en från att blicka fram.
Min framtid är inte slut endast för att han dumpade mig. Den har snarare börjat om. Jag kan bygga upp den bara jag vill. Frågan är ju bara hur? För jag har inte den blekaste om vad jag vill.