Jag är inte direkt ha-galen. Men blir lite trött på en sak. Sen Ming flyttade hit har pappas värld kretsat runt henne. Han har verkligen bortprioriterat mig. Han sa även "det är så skönt, för innan jag träffade Ming hade jag ju ingen riktig familj". Det är ju nåt man brukar säga till sin dotter.
Samma sak när han köpte bilen, med TVÅ säten och jag sa "hur tänkte du nu? Det där är ingen familjebil direkt". Då svarade han "Ja men vi är ju bara två i familjen". Visst, jag kan förstå att han är nykär och så. Men det finns väl gränser?
Har mått dåligt över detta ett tag, innan så hade pappa och jag en helt okej relation, när jag mådde dåligt brukade vi prata, vi gjorde saker tillsammans bara han och jag. Men nu har han inte tid. Ming ska med överallt. Det känns faktiskt lite jobbigt. Jag menar, han är ju ändå min pappa. Jag har ingen mamma nu, och jag klarar inte detta själv. Jag känner mig ovälkommen i mitt eget "hem". Ta bara handduksskåpen "Thomas" "Ming" och "Gäster". Är jag endast en gäst? Det känns som det.

Han frågade mig vad jag önskade mig i julklapp för några veckor sen, då sa jag att jag önskar mig en laptop, för att min dator börjar bli lite till åren och jag behöver en ny, speciellt när jag tänkte börja plugga och dessutom åker runt ganska mycket. Då sa han "Ja, men det är nog för dyrt, har inte råd just nu". Och det kan jag faktiskt förstå, det är inte billigt med bra datorer nu. Men droppen gick idag när han köpte en laptop till Ming. Bara för att hon skulle ha en egen dator.. "och hon kanske vill sitta i vardagsrummet ibland när hon sitter med datorn, så hon behöver en laptop". Det känns jävligt ruttet om jag ska vara ärlig. När han nekar mig det för att det är för dyrt. Och springer och köper en till henne bara sådär. Det känns lite okänsligt i alla fall. Jag känner mig elak och bortskämd som känner som jag gör. Men kan inte rå för det. Jag känner mig jävligt bortprioriterad.
Frågade idag om jag fick sitta med och kolla på tv. Svaret blev "Nej vi vill vara ensamma här".
Ska väl vara glad för att han hjälper mig med flytten, men det känns ju som att han gör det endast för att han vill bli av med mig.

Känner mig jävligt patetisk som ens bryr mig. Men lik förbannat bryr jag mig. Och jag blir uppriktigt sagt väldigt ledsen.