Med tiden läker alla sår. Det är alltid som mörkast före gryningen. Två steg framåt ett steg bak. Fraser jag fått höra väldigt ofta. Jag vet inte hur det hela började. Finns mycket att skylla på, skilsmässobarn, bråkigt hemma, mobbad i skolan. Men många barn blir mobbade, får höra skrik och sånt hemma, och är skilsmässobarn. Vad var det som gick snett för mig?

Jo det ska jag säga dig, jag började rispa mig på armarna, inte så djupt, och inte så mycket, det kändes ju bara lite lättare när jag gjorde det. Detta var vid 12 års ålder. Det var min syster som märkte det, hon började gråta, blev arg, berättade för mamma, jag fick börja gå på samtal. Det kändes bättre efter ett tag, ca 6 månader, sen började hela visan igen, jag fick antidepressiva tabletter, Fluoxetin. Det kändes bättre ett tag, men fick fortfarande starka ångestattacker, så fick Sobril utskrivet, det är lugnande tabletter som en fjortonåring inte ska ha. Men jag brydde mig inte om det. Det kändes så bra ju.

Sen kom tankarna jag förknippade med röster i huvudet. Och med dom så kom ju självklart antipsykotisk medicin, Zyprexa, jag blev bara sämre av den medicinen, tappade livslusten totalt.

Då kom mitt första självmordsförsök, det var i ren ilska. Tog tabletter, gick och la mig för att sova, pappa kom upp och försökte väcka mig, det var ju mitt på dagen. Jag svarade knappt på tilltal och pratade osammanhängande så fick åka till lasarettet där dom konstaterade att det inte var en dödlig dos, då fick jag för första gången vara inlagd på avdelning, jag var lite rädd. Jag menar. Jag var 14 år och visste inte vad som skulle hända.
Blev utskriven efter 4 dagar, tiden gick, jag fortsatte må dåligt.
Efter fjärde självmordsförsöket blev jag inlagd en längre tid. 2 eller 3 månader, jag minns inte riktigt. Fick en ADHD-diagnos. Nu var jag nästan 15.

Men problemen fortsatte i samma stuk. Året jag skulle fylla 17 hamnade jag på behandlingshem. Då trodde jag problemen skulle försvinna.
Men så var det inte. Det var då jag började må dåligt, jag skar mig så djupt att jag fick sy flera gånger i veckan i början, i båda armarna, på låren, magen. Jag skar mig i stort sett varje dag, jag grät. Jag ringde hem varje dag och bad om att få flytta hem, jag ringde soc och grät. Jag hatade det verkligen. En gång, då var det så illa att jag fick sy över 50 stygn, inte samma sår då. Men det var en hel del. Jag fick stark ångest, nya tabletter.

Kan ju ta med alla tabletter jag har ätit här:
*Fluoxetin (antidepp)
*Zyprexa (antipsykotisk)
*Sobril (lugnande)
*Risperdal (antipsykotisk)
*Propavan (sömn)
*Theralen (lugnande/sömn)
*Lergigan (lugnande)
*Nozinan (sömn)
*Imovan (sömn)
*Atarax (ångestdämpande)
*Ritalina (ADHD)
*Strattera (ADHD)
*Lamotrigil (Humörstabiliserande)
*Setralin (antidepp/tvångstankar)
*Alimemazin (lugnande/sömn)
------------------------------------------

Det är en hel del mediciner, fick allt innan jag fyllde 18. Jag försökte må bättre. Men fick inte den hjälpen jag behövde på behandlingshemmet.
Jag var trasigare och kände mig mer tom än någonsin. När jag äntligen fick flytta efter ca ett år trodde jag att det skulle bli toppen, fick ny energi, nya krafter tog nya tag. Men det höll inte, jag rasade. Nya överdoser. Men jag ger inte upp. Har slutat överdosera medicin, och självskadorna har nästan upphört.

Jag kämpar varje dag mot ångesten, lever med rädslan att falla tillbaka. Jag tänker mig mitt liv som klossar, såna man lekte med som barn.
När man ska bygga ett torn, i början rasar tornet och klossarna, man försöker igen kommer lite längre innan det rasar. Det kräver mycket tålamod för att bygga tornet fint. Så är det även med livet. Man får ta en bit i taget och försöka göra det bästa av situationen.