Man sitter med tusen tankar, men ändå utan minsta ord. Så äkta, men ändå så falskt. -Hur är det? "Klättrar uppåt, det är super. :)" Man säger det folk vill höra. Hur ser detta ut? -Hur är det? "Ångest, gråter. Känner mig tom, allt känns hopplöst" Inte direkt det folk vill höra, så man sätter på sig masken, spikar fast leendet. Allt är bra nu. Jag har bra dagar. Jag mår bra. Vissa dagar. Jag vet inte om det är mig själv eller omgivningen jag försöker lura. Men det är klart jag blir glad av att prata med vissa personer och så. Nu ångrar jag nästan vad jag skrivit. Jag kan ju radera hela inlägget. Får den där oron att folk ska döma mig för hur det känns inombords. Det är väl därför man sitter där, som ett fån och ler som att ingenting hänt.

Jag står för vad jag tycker och tänker, jag vågar ha mina åsikter. Det jag är rädd att blir dömd för är det som naglat sig fast på insidan som har svårt att släppa taget.