För ett år sen kändes det som att ett år sniglade fram, det gick för långsamt. Nu känns det som att det var igår jag satt på hemmet och svor över hur jävla kasst allt är. Men det var ett år sen, det är ju sjukt hur tiden känns beroende på situationen man sitter i för tillfället.

Nu är värsta julen i mitt liv över i alla fall. Det var hemskt och jobbigt, jag HATADE hela dagen. Det kändes skumt utan mamma, inte själva utan henne delen, utan det faktum att jag inte ens saknade henne. Jag känner verkligen att det var rätt beslut att säga upp kontakten. Jag är en så mycket starkare person psykiskt. Jag blir både ledsen och förbannad när jag hör vad hon säger till folk, och om hur glad hon är att jag är ute ur bilden etc. Hur kan man skryta om att man är så glad att ens egen dotter föraktar en mer än pesten? En del människor funkar väl så antar jag. Men hon har alltid varit sån. Jag är glad att jag fick upp ögonen, att jag lärde mig se igenom hennes lögner. Hon kan inte manipulera och såra mig mer. Det är slut nu. Hon kan komma krypandes och be om ursäkt. Men hon kan inte förvänta sig få den. Hon sitter och väntar på att jag ska komma till henne, men det kan hon glömma. Som sagt, så bra som jag mår utan henne. Så bra skulle jag inte kunna må med henne i mitt liv.

På fredag smäller det. Då flyttar jag. Det ska bli så jävla skönt att slippa detta. Så trött på farsan som jag är nu.. Nu får han det livet han vill ha. Med sin fru. Utan sina barn.

Jag såg min farmor utan bh idag. Obehagligt.