Eftersom jag ska åka bort idag och inte kommer hem förens nästa år(på fredag eller lördag) så måste jag ju skriva ett sista inlägg. 2009 rullar ju som sagt mot sitt slut. Hur har året varit? Bra? Dåligt? Hm.. Det är blandade känslor. Det har ju varit både och. Det har varit ett år som alla andra. Visst, det har hänt mycket, men både bra och dåliga saker, så det ena överväger nog det andra.
Men jag har inte tid för detta.. Jag måste möta syrran.

Jag vet inte vad jag ska skriva :( Jag blev bara så rädd att Camilla ska slå mig om jag inte gör det. Så nu får jag skriva ett långt intressant inlägg. Ska bara komma på ett bra ämne.

Året rullar mot sitt slut. Om jag blickar tillbaka över 2009 så ser jag både bra och dåliga saker. Blev utskriven från behandlingshemmet, ett steg i rätt riktning. Flyttade ihop med Niclas, några gånger. Och nu är jag därifrån, ett steg i rätt riktning där med, vi klarar inte av ett samboförhållande just nu. Misshandel, sagt upp kontakten med mamma, dåliga saker. Ming flyttade hit, det är en bra sak tror jag. Pappa blev ju glad. Finns ju så mycket mer. Missfall, avskedad från jobbet.. Finns bra saker också, men som sagt. Det har varit ett fullt år. Det gick så fort. Nu sitter jag här, frusen och trött. Funderar på att sova snart. Är jättetrött. *gäspar stort* Men jag kan ju försöka skriva senare idag.. :)

Dessa jävla tisdagar..

Varför tror jag alltid att det är onsdag när det är tisdagar? Det är inte rätt, vi borde avskaffa tisdagar så att jag slipper bli besviken. Jag gillar inte tisdagar, många har måndagar som hatdag. Men jag har tisdag. Om min unge blir född på en tisdag blir det nackskott direkt! För tisdagar är så jävla dåliga.

Jag är så trött på detta eviga mörker, man blir så trött av det. Jag sover mig igenom halva dagarna, sov tretton timmar i natt. Känns lite jobbigt. Visst, jag avskyr när det är ljust dygnet runt med, för då sover jag inte alls.
Det vore skönt med ett mellanting. Att det blir mörkt runt 22.30, och sen blir det ljust 8.30 eller nåt, varje dag. 365 dagar om året. Då får man inte lika fucked up dygnsrytm heller tror jag. För som det är nu så spårar den ur totalt. Kan ha nåt att göra med rullgardinen jag konstant har nere. Fast jag brukar ha den uppe när jag väl har vaknat. Grejen är att man blir så fruktansvärt opepp till saker när det är mörkt. Man börjar städa när det är ljust ute, men efter någon timme och det är mörkt så är man så äckligt opepp att det är tragiskt. Jag borde ha ett superstarkt lysrör i taket. Tror det skulle göra susen faktiskt.

Skäms Clara! Jag använder mina glasögon väldigt dåligt har jag märkt, ska ha dom vid datorn, men kommer hela tiden på mig med att lägga dom på skrivbordet. Tips på vad jag ska göra för att komma ihåg?

Fan va trött jag är på att humöret skiftar så jävla mycket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Just nu känns det som att jag skulle kunna bita fingrarna av mig. Jag verkligen orkar inte med detta humör längre. Kanske dags att verkligen ta tag i saker. Men frågan är ju hur. För det är inte så jävla lätt, att lura mig själv till det är ju endast naivt. Ibland finns det ju dock utlösande faktorer till att man mår dåligt. Och tvärt om med såklart. Men det är ju inte lika starkt. Och händer inte lika ofta. Jag vill kunna säga att jag mår bra och att livet leker. Men det stämmer inte helt. Jag mår inte bra. Men livet leker, dock en lek jag inte bett om.

Nu är jag inne i en sån period att jag skriver ofta igen. Det är skönt.

Har börjar spela keyboard igen, var ett tag sen jag spelade mycket ju. Och jag har kommit på det! Folk säger alltid att jag skriver fort vid datorn.. Det är klart jag gör. Jag har ju pianofingrar :p. Då blir det så. Hittade en gratiskurs på internet också. Så nu ska jag avancera mitt spelande. Blir lite roligare så.

Som sagt, lyssnar fortfarande nästan bara på pianomusik. Har varit mycket lugnare dom senaste dagarna, kanske är därför.

Nu blir det till att lira lite GTA vice city :) Sen sova.

Man sitter med tusen tankar, men ändå utan minsta ord. Så äkta, men ändå så falskt. -Hur är det? "Klättrar uppåt, det är super. :)" Man säger det folk vill höra. Hur ser detta ut? -Hur är det? "Ångest, gråter. Känner mig tom, allt känns hopplöst" Inte direkt det folk vill höra, så man sätter på sig masken, spikar fast leendet. Allt är bra nu. Jag har bra dagar. Jag mår bra. Vissa dagar. Jag vet inte om det är mig själv eller omgivningen jag försöker lura. Men det är klart jag blir glad av att prata med vissa personer och så. Nu ångrar jag nästan vad jag skrivit. Jag kan ju radera hela inlägget. Får den där oron att folk ska döma mig för hur det känns inombords. Det är väl därför man sitter där, som ett fån och ler som att ingenting hänt.

Jag står för vad jag tycker och tänker, jag vågar ha mina åsikter. Det jag är rädd att blir dömd för är det som naglat sig fast på insidan som har svårt att släppa taget.

5/27/2009

Shopping

Idag ringde ja min mor för att fråga om hon hade några teskedar över då min älskade pojkvän bara äger två stycken, hon blev jätteglad och bad mig följa med till "Bra och begagnat" En pensionärsdriven liten second hand-butik. Så jag tänkte varför inte? Mamma lovade dessutom att köra mig till willys så jag kunde handla lite saker min älskade inte hade hemma. Sagt och gjort så gick jag ut på parkeringen med massa pantflaskor (Tänkte slå två flugor i en smäll liksom) Och det blåste så jag näst intill ramlde omkull. Det kändes ytterst obekvämt att stå med påsar i båda händerna väntandes på mamma, som för övrigt var sen. Men efter ca 5 minuters väntan så kom hon.

Efter en kort biltur var vi framme vid bra och begagnat. Jag trodde det skulle vara lite folk, men ack så fel jag hade. Det var gamla galna tanter och gubbar. Dom körde som dom ville parkerade lite här och var även på trottoarerna och betedde sig jävligt fult. Där inne var det smockat av tanter som nästan slogs om varorna. Ett besticksätt och 2 timmar senare var vi i allafall ute och på väg vidare. Nästa stopp var tydligen optikern. Systr och mamma hade ju varit i slagsmål så nya bågar behövdes så efter mycket provande bestämde mamma sig för ett par diskret röda bågar. Så vi fick vänta där en timme, vilket var tråkigt så vi åkte och tankade sen tog vi en glass i det fina vårvädret...som inte var så fint då det blåste. En timme senare var vi på väg igen.

Nu äntligen skulle jag få handla mat och få komma hem nån gång, först så pantade jag burkar och flaskor, fick ihop 40 kr, (vilket är ett helt cigg-paket!)sen så säger mamma "Hämta en korg, jag vill också handla" kort och gott springer jag och gör det.. Och vid korgarna möter jag min förra kontaktfamilj som jag bodde hos på helgerna när jag var 15-16 år. Blev jätte chockad över att barnen blivit så stora, dom har gått från 2 och 4 år till 4 och 6 år... Blev en stunds lycka och småprat om hur livet flöt på innan shoppingen fortsatte. och sanna mina ord. Jag tror inte jag vill shoppa mer med mamma, hon var stressande, hon kommenterade och ja massa sånt. Jag älskar min mamma men min kärlek har gränser. Väl i kassan när jag betalar och köper cigg när jag ändå håller på så frågar kassörskan om legg. Och säger "Jaha grattis i efterskott nyss fyllda ju" Jag ler och säger tack och funderar smått på om hon var lite finurlig i huvudet då det är en vecka sen jag fyllde. Inte ens på min födelsedag sa hon i kassan grattis. Vilket jag blev lite sur över. Men nog om det.

När vi sitter i bilen ska jag lägga nåt i fickan och då inser jag....att jag glömt sträcka fram pant-kvittona! Blir en sur stund men sparade dom tills nästa besök. Vidare mot apoteket i allafall, där jag skulle köpa alvedon till min sjuka pojkvän. Inne på apoteket frågar jag vad dom rekomenderar, det enda ja fick ur dom var dock att på fredag slutar dom sälja 30-stycken förpackningar och får endast sälja 20-pack. Vad nu det ska vara bra för. Sen blir det biltur och hämta syster Liza och Hennes kompisar Lisa och Emmelie. Dom skulle upp på stan, så vi körde dom dit sen så skjutsade mamma hem mig. Var ganska slutkörd och klockan var närmre 7. Så jag packade in varorna pussade Niclas och satt ner 10 minuter och vilade, sen stekte jag pannkakor. Men det var värt all stress för jag fick en underbar kväll framför tvn med cola.. Och efter en stund kom pojkvännen och myste med mig en stund. Nu ska vi gå och lägga oss. Mors!

En del dagar känns allt så härligt bra. Man har energi till att göra vad som helst.
Jag kan bestiga berg. Det finns inga gränser. Jag känner mig odödlig, osårbar underbar.
Du kan sparka, slå och spotta på mig. Jag bryr mig inte. För jag är en så mycket starkare och bättre än vad ni är. Det är en så sjukt härlig känsla. Jag vet att den snart försvinner, och går tillbaka till den vanliga halvapatiska melankolin jag annars känner. Men vem bryr sig? Lev i nuet! Jag vill springa, skrika ropa ut till världen! Det finns inget som kan förstöra min dag idag.

Jag tror att jag nästan aldrig varit med om den tomma tystnaden, man hör alltid nåt, tapp tapp tapp, fingrar som rusar över tangentbordet, dropp dropp, en kran som droppar, en klocka som tickar. Regn som smattrar mot tak och fönster, vinden som viner. Fågelkvitter, ljudet av en tv hos grannen etcetera. Ja ni förstår nog.
Jag tror inte jag skulle klara av den tystnaden, jag vill alltid ha ljud runt mig. Jag dör nog hellre än att bli döv. Musik är mitt liv ju. Musik är så mycket känslor, glädje, sorg smärta, allt finns i musik.

Jag får faktiskt ångest när det är för tyst.

Med tiden läker alla sår. Det är alltid som mörkast före gryningen. Två steg framåt ett steg bak. Fraser jag fått höra väldigt ofta. Jag vet inte hur det hela började. Finns mycket att skylla på, skilsmässobarn, bråkigt hemma, mobbad i skolan. Men många barn blir mobbade, får höra skrik och sånt hemma, och är skilsmässobarn. Vad var det som gick snett för mig?

Jo det ska jag säga dig, jag började rispa mig på armarna, inte så djupt, och inte så mycket, det kändes ju bara lite lättare när jag gjorde det. Detta var vid 12 års ålder. Det var min syster som märkte det, hon började gråta, blev arg, berättade för mamma, jag fick börja gå på samtal. Det kändes bättre efter ett tag, ca 6 månader, sen började hela visan igen, jag fick antidepressiva tabletter, Fluoxetin. Det kändes bättre ett tag, men fick fortfarande starka ångestattacker, så fick Sobril utskrivet, det är lugnande tabletter som en fjortonåring inte ska ha. Men jag brydde mig inte om det. Det kändes så bra ju.

Sen kom tankarna jag förknippade med röster i huvudet. Och med dom så kom ju självklart antipsykotisk medicin, Zyprexa, jag blev bara sämre av den medicinen, tappade livslusten totalt.

Då kom mitt första självmordsförsök, det var i ren ilska. Tog tabletter, gick och la mig för att sova, pappa kom upp och försökte väcka mig, det var ju mitt på dagen. Jag svarade knappt på tilltal och pratade osammanhängande så fick åka till lasarettet där dom konstaterade att det inte var en dödlig dos, då fick jag för första gången vara inlagd på avdelning, jag var lite rädd. Jag menar. Jag var 14 år och visste inte vad som skulle hända.
Blev utskriven efter 4 dagar, tiden gick, jag fortsatte må dåligt.
Efter fjärde självmordsförsöket blev jag inlagd en längre tid. 2 eller 3 månader, jag minns inte riktigt. Fick en ADHD-diagnos. Nu var jag nästan 15.

Men problemen fortsatte i samma stuk. Året jag skulle fylla 17 hamnade jag på behandlingshem. Då trodde jag problemen skulle försvinna.
Men så var det inte. Det var då jag började må dåligt, jag skar mig så djupt att jag fick sy flera gånger i veckan i början, i båda armarna, på låren, magen. Jag skar mig i stort sett varje dag, jag grät. Jag ringde hem varje dag och bad om att få flytta hem, jag ringde soc och grät. Jag hatade det verkligen. En gång, då var det så illa att jag fick sy över 50 stygn, inte samma sår då. Men det var en hel del. Jag fick stark ångest, nya tabletter.

Kan ju ta med alla tabletter jag har ätit här:
*Fluoxetin (antidepp)
*Zyprexa (antipsykotisk)
*Sobril (lugnande)
*Risperdal (antipsykotisk)
*Propavan (sömn)
*Theralen (lugnande/sömn)
*Lergigan (lugnande)
*Nozinan (sömn)
*Imovan (sömn)
*Atarax (ångestdämpande)
*Ritalina (ADHD)
*Strattera (ADHD)
*Lamotrigil (Humörstabiliserande)
*Setralin (antidepp/tvångstankar)
*Alimemazin (lugnande/sömn)
------------------------------------------

Det är en hel del mediciner, fick allt innan jag fyllde 18. Jag försökte må bättre. Men fick inte den hjälpen jag behövde på behandlingshemmet.
Jag var trasigare och kände mig mer tom än någonsin. När jag äntligen fick flytta efter ca ett år trodde jag att det skulle bli toppen, fick ny energi, nya krafter tog nya tag. Men det höll inte, jag rasade. Nya överdoser. Men jag ger inte upp. Har slutat överdosera medicin, och självskadorna har nästan upphört.

Jag kämpar varje dag mot ångesten, lever med rädslan att falla tillbaka. Jag tänker mig mitt liv som klossar, såna man lekte med som barn.
När man ska bygga ett torn, i början rasar tornet och klossarna, man försöker igen kommer lite längre innan det rasar. Det kräver mycket tålamod för att bygga tornet fint. Så är det även med livet. Man får ta en bit i taget och försöka göra det bästa av situationen.

9/18/2009

Skakar av ilska.

Morsans kompis började prata med mig på facebook, inget konstigt.. Vi brukar prata lite smått då och då. Men så drog hon upp morsan. Och frågade om jag tagit kontakt med henne. Vilket jag har, en gång. Men hon ville ju inte direkt prata med mig. Då frågade Alexsandra varför jag inte bett om ursäkt. Ehm.. Ska jag be om ursäkt för att min mamma misshandlade mig? Då har tydligen mamma sagt att jag skrek och svor och sa att jag skulle ta livet av mig, och att hon gett mig en örfil.. Det var så att jag började skratta. Och så berättade ju jag vad som verkligen hänt. Men hon sa nej, din mamma sa faktiskt.. Och sen sa hon "men du börjar bli stor nu, du får ju klara dig själv" det enda jag sa var att jag faktiskt klarade mig själv då mamma inte ställt upp på över ett år, men det trodde hon inte heller. För mamma har ju skjutsat mig och allt. Alltid ställt upp. Vilket bara är bullshit. Som jag också sa, och att mamma skjutsat på Lisa (syrran) och ställt upp för henne, svaret jag fick var "ja men Lisa bor ju hos mamma", fast hon bodde i örebro hos Robin ett bra tag. Så det är inte för att hon bodde där. Hon dillade fortfarande om att mamma faktiskt hade sagt. Mitt svar blev "jo fast jag har ju sex ögonvittnen, varav fem inte kände mig eller mamma så dom ställer sig ju inte på varken ena eller andras sida. Så har jag ju ett ögonvittne som kände oss båda, (hur han ställer sig vet jag inte) Plus att en kvinna hade tagit med mamma bort när hon såg att jag blödde näsblod så det bara sprutade. Och då hade mamma erkänt allt och skyllt det på adhd (vilket hon inte har). Så har jag ju varit hos polisen, som tog bilder på skadorna och nedblodade kläderna, och även fått läkarundersökning." men hon tyckte ändå jag gjorde fel som gick så långt som till rättegång. Blir så jävla förbannad! Hon var inte ens där när det hände så. Det enda hon har är ju mammas verision. Som verkligen inte stämde. Fan! Arg och ilsken, samtidigt väldigt ledsen. Vet inte var jag ska ta vägen, skulle verkligen behöva Niclas nu. Men han är ju inte här, svarar inte i telefon heller så..

Nu var det länge sen jag skrev. Jag vet inte riktigt varför, suttit här och tänkt många gånger. Men inte skrivit klart, bara lagt åt sidan, mått lite dåligt på senaste också. Saker och ting har skitit sig rejält.

Man sitter där på marken och gråter över spillrorna av ett liv. Allt man en gång hade rann mellan fingrarna, en hel framtid borta, på bara några minuter. Hur kan man lägga sin framtid i någon annans händer? Jag har alltid haft svårt att släppa in människor på livet, men det var annorlunda denna gång. Och ändå, allt gick i kras.

Att han vill ha tillbaka mig är nog det som är värst. Jag menar, det är klart jag vill ha tillbaka honom. Han var mitt allt, min framtid, min nutid. Men det var inte första gången han gjorde mig så ledsen.

Vet varken ut eller in.
Ibland vill inte livet gå samma väg som du. Det är dom stunderna man måste våldta livet för att lära det en läxa. Eller annars kan man ju tänka såhär "life is a bitch, so whipe those fucking tears and get use to it" Att sitta och gräva ned sig i det som varit är jävligt dumt. Det hindrar en från att blicka fram.
Min framtid är inte slut endast för att han dumpade mig. Den har snarare börjat om. Jag kan bygga upp den bara jag vill. Frågan är ju bara hur? För jag har inte den blekaste om vad jag vill.

Har du någonsin varit förälskad? Visst är det fruktansvärt? Det gör en så sårbar. Det öppnar upp bröstet och det öppnar upp hjärtat och det betyder att någon kan ta sig in i dig och röra till allt. Man bygger upp alla dessa försvarssystem, man bygger upp en hel rustning, under flera år, så att ingen ska kunna skada en. Och sedan kommer en dum person, som är precis som alla andra dumma personer som kommer och går i ens liv. Och man ger den personen en liten bit av sig själv. Och den har inte frågat efter det. Den gör något dumt en dag som att kyssa dig, eller le mot dig, och sedan är inte livet ditt eget längre. Kärleken tar gisslan. Den kommer åt en, den äter upp en och lämnar en gråtandes i mörkret, så att en enkel fras som "vi kanske bara borde vara vänner" eller "har du tänkt på" förvandlas till ett glassplitter som tränger sig in i hjärtat. Det gör ont. Och det är inte bara inbillning. Det sitter inte bara i huvudet, det är en själslig smärta, en kroppslig smärta, en riktig "ta sig in i dig och slita dig i stycken"-smärta. Jag hatar kärleken.